– För första gången i livet kan jag säga att jag mår jättebra. Men det är egentligen hemskt att man ska behöva bli så gammal innan man kan säga det.
Orden kommer från Eva Stibe. Sedan hon var barn har hon levt med en ständig smärta på grund av en medfödd defekt i ryggen. Tre gånger stelopererades hon på 90-talet i tron att smärtan i ryggen skulle försvinna, men den blev kvar. Eva kom till smärtkliniken.
– Där talade de om hur dålig jag var och att jag var handikappad. Jag hade levt med smärtan i alla år men inte sett mig som handikappad. Nu fick jag rullstol, färdtjänst, en massa hjälpmedel och mediciner. När jag åkte därifrån var det som jag fått en stor stämpel i pannan där det stod HANDIKAPPAD. Väl hemma fick jag en djup depression.
– Depressionen gjorde så småningom att jag sökte mig till Andrum Brynäs. Efter en tid blev det ett måste att få komma till Andrum Brynäs för att få jobba med stegen och prata utan att någon kommenterar och ifrågasätter.
– Men vägen till mognad och växt tar tid, betonar Eva. Det är ingen "quick fix" – det handlar om år. I dag kan jag säga: Jag har aldrig haft så ont som nu men jag har heller aldrig mått så bra som jag gör i dag. Ofta känner jag lycka. Visst är det häftigt?
– I dag orkar jag mycket mer än tidigare. Förut kom smärtan först. Jag var fångad av min smärta även om jag inte hade min identitet där. Nu gör jag saker i glädje fast jag har ont. Ibland gör jag mer än jag tål och får då betala med en vaknatt, men det tar jag för glädjen att kunna leva och göra saker är så stor.
– När jag kom till Andrum ville jag tro men visste inte hur man gjorde. Tolvstegsprogrammet har hjälpt mig att börja tro. En gång bad jag att få tro på min tro och jag fick ett bönesvar som var supertydligt. Gudstron finns där. Jag lever stegen och använder mig av bön och meditation, säger Eva, och berättar euforiskt hur hon så tydligt fortsätter att växa och mogna som människa trots att det nu är 6–7 år sedan hon började på Andrum Brynäs.
– Den här våren har varit "grym". Jag fick vara med och ta hand om ett studiebesök, en grupp norrmän och prata inför helt nya människor. Senare stod jag på scenen och pratade inför 400 personer i samband med ett föredrag vi hade. Alla sa att jag såg trygg ut – och det var jag. Men det häftigaste är att jag nu tycker om mig själv.
