– Förut kunde jag småljuga för att jag inte kunde säga som det var. Nu kan jag vara öppen och säga "Så här är det". Förut gick jag med en underkastelsekänsla i relation till min äldsta son. Nu har jag fått en mer jämlik relation och känner att jag är respekterad.

Det berättar Inger Wallenberg som i mogen ålder började söka sig till Andrum Brynäs.

 

– Det började med att jag och en väninna gick på föredrag. Där fick vi information om de olika grupperna. Jag började gå i en tolvstegsgrupp men engagemanget för min yngste son som hade problem och engagemanget i en föräldraförening gjorde att jag tvingades ta en paus. Men för fyra år sedan började jag om och då började det också hända saker i mitt liv.

 

– Jag hade tidigare ett otroligt kontrollbehov. Nu har jag vuxit ifrån mycket av det. Förut kunde jag inte säga nej – jag sa "ja" fast det drabbade mig ekonomiskt och gjorde så att jag mådde dåligt. Nu har jag blivit en friare människa som genom att jag har börjat säga nej har fått en bättre relation till mina barn. När någon i dag frågar mig om något ber jag att få återkomma om jag är det minsta osäker på vad jag ska svara. Varför? Jo, jag vill hinna tänka efter före mina beslut. Men visst får jag återfall ibland och säger "ja" fast jag egentligen borde säga nej.

 

Efter arbetet i tolvstegsgruppen fortsatte Inger i en grupp där man jobbade med just gränssättning. Sedan ett par år tillbaka är hon med i ledningsgruppen för Andrum Brynäs och sedan ett drygt år tillbaka samordnare i en nystartad tolvstegsgrupp.

 

– Jag var tidigare inkapslad i en bubbla. Nu har bubblan spruckit och jag har kommit ut i frihet. Mycket hårt arbete ligger bakom men när jag tänker efter på vad som hänt på senare år måste jag ändå säga: Något har rest mig upp – en högre makt har gjort att jag i dag är den jag är och jag tackar ofta Gud för mitt nya liv.